"Någon slags längtan efter det äkta"

"Någon slags längtan efter det äkta". Så förklarade Ann Heberlein vad hon tror kampen mot tillsatser i livsmedel handlar om (Babel, i kväll; det handlade om rädsla för mat). Hon menade också att just att ha tid för matlagning är nutidens sätt att visa omsorg - för tid är något vi alla har ont om.

I kölvattnet efter Mats-Eric Nilssons "Den hemlige kocken" (han var förresten också med i TV-programmet) har tillsatser debatterats livligt. Egentligen har det inte handlat så mycket om att tillsatser skulle vara farliga, utan mer om i fall de verkligen är nödvändiga.

E-numren tillkom för att få ordning. Nu väljer många tillverkare att använda tillsatsens namn i stället för E-numret, t ex antioxidationsmedlet askorbinsyra för E 300 (dvs C-vitamin), och båda sätten att skriva är tillåtna. E-numren är sinsemellan mycket olika i uppbyggnad och funktion och har betydelse för bland annat ett livsmedels hållbarhet, konsistens, smak och färg. Helt utan konserveringsmedel och antioxidationsmedel skulle viss mat ha kortare livslängd, vilket bland annat skulle ställa krav på snar förtäring efter inköp. Nitrit, konserveringsmedel med nummer E 249-250, ger inte enbart korven dess rosa färg. Utan nitrit skulle korven kunna bli farlig om fel bakterieflora växer till. Utbudet av fettlåga produkter skulle minska drastiskt eftersom konsistensen på dessa ofta behöver konsistensgivare. Azofärger är lätta att ta ställning emot då de kan vara skadliga och dessutom inte fyller någon viktig funktion. Smakförstärkare som glutamat, E 621-625, förstärker - som namnet anger - smaken på ett livsmedel. Man kan använda mindre råvara och få ett billigare livsmedel. Men hemma kan jag laga god mat utan glutamat, varför kan då inte matindustrin det? Och så var det priset då. Vad kostar "äkta vara" (för övrigt är det också namnet på Mats-Eric Nilssons andra bok)? Är vi beredda att betala för maten med de korta innehållsförteckningarna?